Mannen har rundat Sri Lanka och hade mobilteckning en stund idag, den räckte inte för att stilla mitt längtande hjärta det minsta. Har äntligen lyckats få igång Skype här hemma, men tidsskillnaden emellan oss och våra "jobbpass" passar inte alls ihop. När han väl kunde ringa var vi mitt i middagen. När jag har tid ligger han och sover. När han har tid måste jag sova. Om vi inte hade haft barn i huset hade det ju inte spelat nån roll, då hade jag väntat till kl 4 på morgonen bara för att få prata med honom. Men han kan för guds skull inte ringa kl 4 nu!
Ibland kan jag känna en vindpust av sorg över att vi aldrig har fått ha ett barnfritt förhållande. Jag kan avundas de som haft flera år av gemensamma resor och festliga sammankomster ihop. Och jag kan sörja att vi aldrig haft hela nätter när vi kunnat ligga ensamma och bara njutit av varandras sällskap. Vi har alltid haft barn som går upp tidigt, barn som kissar i sängen, barn som kommer nattassandes och ska sova mitt emellan. De flesta ensamma föräldrar har ju ändå varannan vecka på sig att träffa nån och skapa ett förhållande. Här har vi fått förlita oss på enstaka barnvaktstillfällen och det är fanimej OTROLIGT att vi lyckades bli ihop alls!
Och han fick ju bli en stor del av mitt familjeliv nästan direkt, det var bara att chansa och tuta och köra. Tänk att det ändå gick så bra som det gick ♥
Men jag längtar efter att få ha honom för mig själv ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar