Phu, kaffebryggaren laddad, kläder framplockade, väskor packade, regnkläder och "dumlestövlar" framställda, alarm inställda, alla "morgonpryttlar" (tandborste, borste, mascara! -That's it!) på rätt plats...Vi är REDO att möta V A R D A G E N! Så ovant så jag blir fnittrig.
Imorgon börjar skolan igen, hurra! Och jag ska lämna alla de tre små hos dagmamman och åka till jobbet, iaf en liten stund. Mjukstartar lite :0)
Ärligt talat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Känns som jag håller på att bryta ihop. Å ena sidan är jag så lättad att få vardagsliv och komma ut ur huset litegrann. Å andra sidan vill jag bara sätta mig ner och storgråta för jag är helt förbi av trötthet och vet inte hur jag ska fixa att jobba. Tack och lov ska jag som sagt mjukstarta med bara 2-3 timmar imorgon (får se hur länge twinsen orkar med dagmammalivet) och sen ska jag ju jobba vettiga tider när det väl kör igång igen.
Men jag behöver SOVA! Törnrosa är en trevlig saga :P
Men jag har iaf tagit tag i en del åtgärder för att underlätta livet framöver, hoppas det funkar.
Men...jag börjar med att gå och lägga mig ikväll! Det är ett steg i rätt riktning!
måndag 23 augusti 2010
måndag 16 augusti 2010
Iiiih! Jag är på sånt fantastiskt humör!
Har just fått klartecken att mina önsketider på jobbet är godtagna och att den tid jag inte är där alls (pga deltid, vab eller semester) kommer att fyllas upp av någon som jag har förtroende för, som jag vet kommer göra sitt jobb. Jag var länge orolig för att det skulle bli 100%s slit på 70%s arbetstid och tänkte att jag får hjärtinfarkt! Men nu ska jag verkligen bara göra mitt jobb, precis som det ska vara. Gud vad skönt!
Det har tom löst sig på detaljplanet, mycket bättre än jag kunde drömma om! Nu känns det JÄTTEBRA att börja jobba igen!
Det har tom löst sig på detaljplanet, mycket bättre än jag kunde drömma om! Nu känns det JÄTTEBRA att börja jobba igen!
söndag 15 augusti 2010
En sån där kväll av längtan
Mannen har rundat Sri Lanka och hade mobilteckning en stund idag, den räckte inte för att stilla mitt längtande hjärta det minsta. Har äntligen lyckats få igång Skype här hemma, men tidsskillnaden emellan oss och våra "jobbpass" passar inte alls ihop. När han väl kunde ringa var vi mitt i middagen. När jag har tid ligger han och sover. När han har tid måste jag sova. Om vi inte hade haft barn i huset hade det ju inte spelat nån roll, då hade jag väntat till kl 4 på morgonen bara för att få prata med honom. Men han kan för guds skull inte ringa kl 4 nu!
Ibland kan jag känna en vindpust av sorg över att vi aldrig har fått ha ett barnfritt förhållande. Jag kan avundas de som haft flera år av gemensamma resor och festliga sammankomster ihop. Och jag kan sörja att vi aldrig haft hela nätter när vi kunnat ligga ensamma och bara njutit av varandras sällskap. Vi har alltid haft barn som går upp tidigt, barn som kissar i sängen, barn som kommer nattassandes och ska sova mitt emellan. De flesta ensamma föräldrar har ju ändå varannan vecka på sig att träffa nån och skapa ett förhållande. Här har vi fått förlita oss på enstaka barnvaktstillfällen och det är fanimej OTROLIGT att vi lyckades bli ihop alls!
Och han fick ju bli en stor del av mitt familjeliv nästan direkt, det var bara att chansa och tuta och köra. Tänk att det ändå gick så bra som det gick ♥
Men jag längtar efter att få ha honom för mig själv ♥
Ibland kan jag känna en vindpust av sorg över att vi aldrig har fått ha ett barnfritt förhållande. Jag kan avundas de som haft flera år av gemensamma resor och festliga sammankomster ihop. Och jag kan sörja att vi aldrig haft hela nätter när vi kunnat ligga ensamma och bara njutit av varandras sällskap. Vi har alltid haft barn som går upp tidigt, barn som kissar i sängen, barn som kommer nattassandes och ska sova mitt emellan. De flesta ensamma föräldrar har ju ändå varannan vecka på sig att träffa nån och skapa ett förhållande. Här har vi fått förlita oss på enstaka barnvaktstillfällen och det är fanimej OTROLIGT att vi lyckades bli ihop alls!
Och han fick ju bli en stor del av mitt familjeliv nästan direkt, det var bara att chansa och tuta och köra. Tänk att det ändå gick så bra som det gick ♥
Men jag längtar efter att få ha honom för mig själv ♥
lördag 14 augusti 2010
Upps, familjen växte just ♥
Det ramlade in en kattunge i mitt hjärta, så sabla typiskt mig att falla som en fura! Och så letade jag lite stöd hos min man, tänkte att han kanske kunde tala mig tillrätta. Men han blev kärare än vad jag är. Så nu flyttar det in en liten kattpojke i vårt hus, på måndag kommer de med honom, så vi får fundera ut ett bra namn till dess. Ibland händer det grejer i mitt liv fortare än jag blinkar. Glad.
*snörvel och snufs*
korkskalle som jag är så tittade jag på ett förlossningsprogam *rödgråten* det är ju rubbat så känslosamt det kan vara, och jag längtar ihjäl mig efter min man! Minnesbilder av finaste älsklingen som gråter och skakar av adrenalingkicken (förlåt älskling, naturligtvis grät du inte, du är stor och tuff ju ♥ *ler*)och har kramp i armen för jag har hängt i den och kramat sönder hans fingrar.
Stolta pappan som badar Fredrik första gången ♥ hjärtat slår volter.
Och när tvillingarna plockades ut och jag mådde så fruktansvärt dåligt, hur han tog hand om dem medan jag inte orkade, samtidigt som han var så orolig för mig. Aaww. Det är så lätt att glömma all den där varma kärleken när man gruffar om vardagsmat, toastädning, barnhämtningar och räkningar. Suck. Och när jag har den som färskast i minnet då är han inte här. Längtar massor.
Just nu är det väldigt stilla i gränden, tvillingarna sover, Robin är och leker hos en kompis, Fredrik är med världens bästa kuster på Leos lekland. Tom katten som inte brukar synas till ligger på skrivbordet och sträcker på sig och spinner förnöjt.
Jag ska lägga mig på soffan en stund. Men först ska jag gå och kissa, i lugn och ro :0)
Stolta pappan som badar Fredrik första gången ♥ hjärtat slår volter.
Och när tvillingarna plockades ut och jag mådde så fruktansvärt dåligt, hur han tog hand om dem medan jag inte orkade, samtidigt som han var så orolig för mig. Aaww. Det är så lätt att glömma all den där varma kärleken när man gruffar om vardagsmat, toastädning, barnhämtningar och räkningar. Suck. Och när jag har den som färskast i minnet då är han inte här. Längtar massor.
Just nu är det väldigt stilla i gränden, tvillingarna sover, Robin är och leker hos en kompis, Fredrik är med världens bästa kuster på Leos lekland. Tom katten som inte brukar synas till ligger på skrivbordet och sträcker på sig och spinner förnöjt.
Jag ska lägga mig på soffan en stund. Men först ska jag gå och kissa, i lugn och ro :0)
måndag 9 augusti 2010
Till min familj ♥
Liten var på argt humör.
Levde om och slog i kras, slängde, flängde, skrek och tjöt,
bräckte, knäckte, bu och hu då
"Gode gud" sa Stor "vad är det nu då?"
Liten sa "Det är en arg liten Liten du ser
och ingen älskar mig mer."
"Å Liten" sa Stor "arg eller ej,
vad som än händer, älskar jag dig"
Liten sa "Men om jag var en björn då, säg,
skulle du älska mig, bry dig om mig?"
"Så klart" sa Stor "björn eller ej,
vad som än händer älskar jag dig"
Liten sa "Men om jag blev en insekt, typ,
skulle du älska mig, krama ett kryp?"
"Så klart" sa Stor "kryp eller ej,
vad som än händer älskar jag dig"
"Vad som än händer?" sa Liten. "Om jag...
var krokodil, plötsligt en dag?"
Stor sa "Då skulle jag ge dig en kram som förut
och sen stoppa om dig, när dagen var slut"
"Men nöts kärleken ut? Går den sönder?" sa Liten
"Kan man lappa och laga den om den är sliten?"
"Å hjälp" sa Stor "vem vet sånt bestämt?
Jag vet bara att jag ska älska dig jämt"
Liten sa "Men när vi dött och inte finns och så,
älskar du mig då? Kan kärleken bestå?"
Stor höll Liten hårt och de såg genom sitt fönster,
såg på månens sken och tusen stjärnors mönster.
"Liten, se på alla stjärnor som gnistrar så, min vän.
Och minns att några dog för mycket längesen.
Där gnistrar de i natten, de som en gång var.
Kärlek är som stjärnor, den finns alltid kvar."
~Debi Gliori~
Levde om och slog i kras, slängde, flängde, skrek och tjöt,
bräckte, knäckte, bu och hu då
"Gode gud" sa Stor "vad är det nu då?"
Liten sa "Det är en arg liten Liten du ser
och ingen älskar mig mer."
"Å Liten" sa Stor "arg eller ej,
vad som än händer, älskar jag dig"
Liten sa "Men om jag var en björn då, säg,
skulle du älska mig, bry dig om mig?"
"Så klart" sa Stor "björn eller ej,
vad som än händer älskar jag dig"
Liten sa "Men om jag blev en insekt, typ,
skulle du älska mig, krama ett kryp?"
"Så klart" sa Stor "kryp eller ej,
vad som än händer älskar jag dig"
"Vad som än händer?" sa Liten. "Om jag...
var krokodil, plötsligt en dag?"
Stor sa "Då skulle jag ge dig en kram som förut
och sen stoppa om dig, när dagen var slut"
"Men nöts kärleken ut? Går den sönder?" sa Liten
"Kan man lappa och laga den om den är sliten?"
"Å hjälp" sa Stor "vem vet sånt bestämt?
Jag vet bara att jag ska älska dig jämt"
Liten sa "Men när vi dött och inte finns och så,
älskar du mig då? Kan kärleken bestå?"
Stor höll Liten hårt och de såg genom sitt fönster,
såg på månens sken och tusen stjärnors mönster.
"Liten, se på alla stjärnor som gnistrar så, min vän.
Och minns att några dog för mycket längesen.
Där gnistrar de i natten, de som en gång var.
Kärlek är som stjärnor, den finns alltid kvar."
~Debi Gliori~
Till "Wimsi" :0)
En fågel kvittrade i mitt öra om det du skrivit Där som jag inte längre är...ja, du vet. Vill bara säga att det var fint skrivet av dig och att det gladde mig att du har förstått att min man och mina ungar är fantastiska (att kalla mig det var förstås lite å ta i... *ler*) Ibland kanske det inte verkar så på det som jag skriver här *rodnar lite över mina pms-utbrott*
Tack ♥
Tack ♥
Öm överallt
Bihåleinflammationen verkar äntligen ha börjat ge med sig, trycket i kinderna och huvudet har lättat och jag känner mig inte längre konstant åksjuk. Men jag är så trött så trött så trött. Jag har sovit i en vecka i stort sett, men jag skulle kunna sova i en månad till!
I lördagskväll åkte älskade maken till jobbet igen, en flångans ny båt som skall hämtas i Singapore och tas hem till norskt vatten. Flygresan var lång och tidsomställningen jobbig och vi är helt i ofas hela familjen. Nu håller vi som bäst på och bekantar oss med Skype för att kunna prata med varandra. Och jag tycker inte att det är överdrivet roligt att lära mig nya saker av det slaget. De får gasa på med den där pråmen så de kommer till Europa fort som ögat. Det har varit lite för långa resor för min smak de senaste gångerna. Det blir så jobbigt när barnen längtar och det är natt hos pappa, och tvärtom.
Försökte pallra mig till stan för lite försiktig shopping med barnen, pust, det var värsta K2-bestigningen och ungarna var G A L N A !
Sagan skrek och skrek och skrek, och Emilen och Freddan turades om att ackompanjera henne med gnäll och svid och pip och skäll. Suck!
Med en febertoppad mamma och nerbajsad Emil och skitsur Saga lyckades vi trots allt få med oss gympaskor hem till 3/4 barn. Den sista fjärdedelen behövde inga. Med den här barnaskaran är man glad för affärer med Tag 3 betala för 2. Men det är också vansinnigt stressande att köpa skor till alla samtidigt bara för att spara några korvören. Suckar!
Sen skulle vi muntra upp oss med att gå i leksaksaffären, men ack, jag hade glömt Fröken Hysterisk! Hon fick ögonen på en jävla Hello Kitty-dockvagn och där gick flyglarmet över London. Gode värld vad hon kan vråla den ungen!
Samtidigt förstår jag det lilla hjärtat, hon får syn på en Bebis! och den är i hennes värld i omedelbart behov av hennes moderlighet och innerliga kärlek, hon kramar dockan krampaktigt och drar vagnen fram och tillbaka, fram och tillbaka, så kärleksfullt och ömt...och så kommer den elaka "mormodern" och tar hennes barn ifrån henne, lägger det på en hylla och lossar hennes hand från vagnen och kånkar ut henne från affären! Mitt barn, mitt barn! ... suckar igen.
Hon blev helt galen häromdagen (var sjutton var vi då...ikea?) när en liten tjej gick förbi med en sån där liten kundvagn. I den hade hon en docka i en bilbarnstol. Saga blev helt hysterisk! Det måste vara hennes bebis, det ser ni väl?! Tjejen där går iväg med MIN bebis! Typ...många suckar.
Killarna har aldrig blivit så där hysteriska. Jo om de SLÅR SIG! Då gråter de så hjärtat nästan hoppar hur kroppen. Men om hon slår sig blir hon förbannad, vad är det för sätt liksom? Att golvet/dörren/leksaken bara hoppar upp och klappar till henne! Wraooow!
Emil har en ny favoritleksak, han leker med mitt dockskåp. Jag vill inte att han pillar där när jag inte är med, men att ta bort stolen hjälper inte, han bara kånkar dit en låda/väska/stol och klättrar upp. Om han bara pillade runt och välte grejer skulle jag inte bry mig, men rätt vad det är så får han för sig att smaka på en kaffekopp eller två. Jag får fundera ut nåt ställe högre upp, men hur lätt är det, han kommer snart på ett nytt sätt. Den ungen stoppar man liksom inte. Jag försökte lura i honom att vi bytt namn på honom så han behöver inte göra fler hyss, det hjälpte inte. Det blev värre. Och de hjälps åt, de små ligisterna också. En river ut nåt i köket för att distrahera och så attackerar den andre tex datorn, den är högintressant!
Imorgon börjar inskolningen hos dagmamman. Gud bevare henne!
I lördagskväll åkte älskade maken till jobbet igen, en flångans ny båt som skall hämtas i Singapore och tas hem till norskt vatten. Flygresan var lång och tidsomställningen jobbig och vi är helt i ofas hela familjen. Nu håller vi som bäst på och bekantar oss med Skype för att kunna prata med varandra. Och jag tycker inte att det är överdrivet roligt att lära mig nya saker av det slaget. De får gasa på med den där pråmen så de kommer till Europa fort som ögat. Det har varit lite för långa resor för min smak de senaste gångerna. Det blir så jobbigt när barnen längtar och det är natt hos pappa, och tvärtom.
Försökte pallra mig till stan för lite försiktig shopping med barnen, pust, det var värsta K2-bestigningen och ungarna var G A L N A !
Sagan skrek och skrek och skrek, och Emilen och Freddan turades om att ackompanjera henne med gnäll och svid och pip och skäll. Suck!
Med en febertoppad mamma och nerbajsad Emil och skitsur Saga lyckades vi trots allt få med oss gympaskor hem till 3/4 barn. Den sista fjärdedelen behövde inga. Med den här barnaskaran är man glad för affärer med Tag 3 betala för 2. Men det är också vansinnigt stressande att köpa skor till alla samtidigt bara för att spara några korvören. Suckar!
Sen skulle vi muntra upp oss med att gå i leksaksaffären, men ack, jag hade glömt Fröken Hysterisk! Hon fick ögonen på en jävla Hello Kitty-dockvagn och där gick flyglarmet över London. Gode värld vad hon kan vråla den ungen!
Samtidigt förstår jag det lilla hjärtat, hon får syn på en Bebis! och den är i hennes värld i omedelbart behov av hennes moderlighet och innerliga kärlek, hon kramar dockan krampaktigt och drar vagnen fram och tillbaka, fram och tillbaka, så kärleksfullt och ömt...och så kommer den elaka "mormodern" och tar hennes barn ifrån henne, lägger det på en hylla och lossar hennes hand från vagnen och kånkar ut henne från affären! Mitt barn, mitt barn! ... suckar igen.
Hon blev helt galen häromdagen (var sjutton var vi då...ikea?) när en liten tjej gick förbi med en sån där liten kundvagn. I den hade hon en docka i en bilbarnstol. Saga blev helt hysterisk! Det måste vara hennes bebis, det ser ni väl?! Tjejen där går iväg med MIN bebis! Typ...många suckar.
Killarna har aldrig blivit så där hysteriska. Jo om de SLÅR SIG! Då gråter de så hjärtat nästan hoppar hur kroppen. Men om hon slår sig blir hon förbannad, vad är det för sätt liksom? Att golvet/dörren/leksaken bara hoppar upp och klappar till henne! Wraooow!
Emil har en ny favoritleksak, han leker med mitt dockskåp. Jag vill inte att han pillar där när jag inte är med, men att ta bort stolen hjälper inte, han bara kånkar dit en låda/väska/stol och klättrar upp. Om han bara pillade runt och välte grejer skulle jag inte bry mig, men rätt vad det är så får han för sig att smaka på en kaffekopp eller två. Jag får fundera ut nåt ställe högre upp, men hur lätt är det, han kommer snart på ett nytt sätt. Den ungen stoppar man liksom inte. Jag försökte lura i honom att vi bytt namn på honom så han behöver inte göra fler hyss, det hjälpte inte. Det blev värre. Och de hjälps åt, de små ligisterna också. En river ut nåt i köket för att distrahera och så attackerar den andre tex datorn, den är högintressant!
Imorgon börjar inskolningen hos dagmamman. Gud bevare henne!
torsdag 5 augusti 2010
Så var det luftrensat här hemma ♥
nog för att jag har ett och annat att pipa över när det gäller min man, men en sak är fullständigt säker och det är att han är världens bästa att prata ut med. Sen kunde man önska att han kom ihåg det man har pratat om liiite längre, men det känns faktiskt som att det tar fnurr varenda gång iaf. Och naturligtvis är inte jag heller helt enkel att leva med, om han bloggade om mig skulle det nog osa om den bloggen ;0)
Men det är han alldeles för snäll för, min älskling. Han vet egentligen precis som jag att vi är urtrötta, och alldeles särskilt jag! Och att det är orättvist av oss båda att sucka och göra affär av en ledig timme mer eller mindre hit och dit.
Och att kombinera en snusavvänjningsgubbe med en pms-kärring, det är ingen bra idé!!!
Mina föräldrar märkte nog hur det kokade häromdagen för de tog alla barnen över tisdagnatten så vi fick tid för varann. Nu är vi jättekära igen ♥ och jag har helt och hållet kommit ihåg varför han är så unikt fantastisk och underbar!
Nu har vi iaf rört upp ämnet att jag nog behöver lite hjälp på traven att samla mina tankar. Efter ett liv i 280 knyck de senaste...typ 10-15 åren, phu, man blir helt slut. Vi kom på att kalla det mitt eget Formel 1-race, (Team Libero Racing, fniss mitt i alltihop) ett race i för trång hjälm och med alltmer hackande motor på en alltför obekväm bana utan omkörningsmöjligheter.
Egentligen vet jag inte när det började, det var nog runt 97 när jag hoppade av skolan och hade det stormigaste skitförhållandet i mitt liv! Jag borde vilat och slickat mina sår efter det, men istället startade det här Formel 1-loppet. Från fullt kaos med känslomässig konkurs följt av en likadan ekonomisk till chocktillstånd och liten bebis som vände upp och ner på allt! Det var iofs det allra bästa som någonsin kunde hända mig, han räddade mitt liv den där ungen ♥ och på ett halvår hade jag rättat till ALLT och blev präkt-Nennen. Som kämpade på i sin ensamhet tills hon snubblade över den här fantastiska mannen och *rassel* så hade vi villa, katt, två bilar, en motorcykel och FYRA ungar! Och jag har inte sovit sen dess! Mer än 3 år utan ordentlig nattsömn, man kan bli idiot för mindre.
Och det är lätt att bli arg och sitta brevid och tycka att han borde FATTA. Men hur lätt är det att fatta sig på mig, när jag inte gör det själv.
Egentligen behöver jag bara kasta ett öga över vägen och kolla in grannarnas män för att inse att JAG HAR GJORT ETT KAP! :0)
Älskade underbara, du är det finaste! (utom när jag har pms, då behöver vi en övernattningslägenhet. Och nu får du fanimej inte snusa nåt mer, för det måste fan ha varit värt det här besväret!)
Nu kommer han med pizza och jag ska tuta i mig mer medicin! Faan vad jag är sjuk :0( men herrejösses vad jag har sovit! Ja, ni hörde rätt! Ett helt dygn i sträck har jag sovit! Yay!
Men det är han alldeles för snäll för, min älskling. Han vet egentligen precis som jag att vi är urtrötta, och alldeles särskilt jag! Och att det är orättvist av oss båda att sucka och göra affär av en ledig timme mer eller mindre hit och dit.
Och att kombinera en snusavvänjningsgubbe med en pms-kärring, det är ingen bra idé!!!
Mina föräldrar märkte nog hur det kokade häromdagen för de tog alla barnen över tisdagnatten så vi fick tid för varann. Nu är vi jättekära igen ♥ och jag har helt och hållet kommit ihåg varför han är så unikt fantastisk och underbar!
Nu har vi iaf rört upp ämnet att jag nog behöver lite hjälp på traven att samla mina tankar. Efter ett liv i 280 knyck de senaste...typ 10-15 åren, phu, man blir helt slut. Vi kom på att kalla det mitt eget Formel 1-race, (Team Libero Racing, fniss mitt i alltihop) ett race i för trång hjälm och med alltmer hackande motor på en alltför obekväm bana utan omkörningsmöjligheter.
Egentligen vet jag inte när det började, det var nog runt 97 när jag hoppade av skolan och hade det stormigaste skitförhållandet i mitt liv! Jag borde vilat och slickat mina sår efter det, men istället startade det här Formel 1-loppet. Från fullt kaos med känslomässig konkurs följt av en likadan ekonomisk till chocktillstånd och liten bebis som vände upp och ner på allt! Det var iofs det allra bästa som någonsin kunde hända mig, han räddade mitt liv den där ungen ♥ och på ett halvår hade jag rättat till ALLT och blev präkt-Nennen. Som kämpade på i sin ensamhet tills hon snubblade över den här fantastiska mannen och *rassel* så hade vi villa, katt, två bilar, en motorcykel och FYRA ungar! Och jag har inte sovit sen dess! Mer än 3 år utan ordentlig nattsömn, man kan bli idiot för mindre.
Och det är lätt att bli arg och sitta brevid och tycka att han borde FATTA. Men hur lätt är det att fatta sig på mig, när jag inte gör det själv.
Egentligen behöver jag bara kasta ett öga över vägen och kolla in grannarnas män för att inse att JAG HAR GJORT ETT KAP! :0)
Älskade underbara, du är det finaste! (utom när jag har pms, då behöver vi en övernattningslägenhet. Och nu får du fanimej inte snusa nåt mer, för det måste fan ha varit värt det här besväret!)
Nu kommer han med pizza och jag ska tuta i mig mer medicin! Faan vad jag är sjuk :0( men herrejösses vad jag har sovit! Ja, ni hörde rätt! Ett helt dygn i sträck har jag sovit! Yay!
måndag 2 augusti 2010
Funderar på att packa igen
fast inte åt mig själv då :0( jag kan ju ta den där tvätthögen som ligger där och bara vräka ner i en väska kanske. Och så kan den väskan med vidhängande ägare flytta in hos Herr Ungkarl istället, han har ju ändå har skaffat större boende precis.
Det är högst intressant att man blir som de man umgås med och när en viss nämnd ungkarl är hemomkring samtidigt som den där som jag är gift med, då kan man ju fundera på varför inte de fortsatte att bo ihop istället. Ah! Just det! Jag tvättar ju och sånt! Och är förmodligen trevligare att ligga med...
Jag är så jävla evinnerligt trött på det här fjantiga "kompensationsledighetstjafset", och allra märkligast är att det står typ 5-1 till den som demonstrativt ska visa sin rätt att också ha ett liv och göra annat än ta hand om barn... (definitionsfråga på det där...) För nu var ju faktiskt frun ute i flera TIMMAR i torsdags och har varit sjuk i helgen och "fått" en tupplur eller två (läs slängt igen sovrumsdörren i nyllet på surtrut och kompani o helt enkelt vägrat kommma ut igen) så nu "måste" man ju spela lite golf och fika och hänga med sin bästis...som varit här mer än hemma hos sig själv i helgen, hur kul är det på en skala att ha folk i huset när man är sjuk? När man med nöd och näppe orkat hasa sig ut i köket för att hämta medicin, (sån där som märkligt nog har knatat in av sig själv i sovrummet när det Andra Släktet varit sjukt...skumt det där)lagom till att höra följande telefonsamtal Tjena, vill du ha hemgjorda hamburgare? Om en kvart? Typ...
Och Yay! Jämställdhetsmedaljen måste fram, frun och bästisen tittar på Formel 1 medan det lagas mat, bravissimo! Splendido! Magnifico! Honom ska vi ha!
Ja, jag är sur! Jag är sur för jag är trött och sjuk och han ska åka vilken dag som helst och inte verkar vilja vara tillsammans med mig. Och bara för att ingen vill passa våra barn så vi kan vara helt ensamma så är det tydligen inte värt att vara tillsammans alls. Och jag är sur och ledsen och sviken för att min drömresa var så mycket tjafs och skit innan den blev av och när jag vrålade att det är redan förstört, vi skiter i det, så skulle hela världen vara så samarbetsvillig och allt skulle bli så bra och det var väl klart att vi skulle åka och vi skulle ha det så fint. Och så pajar han alltihop med att gå runt och sucka för det är varmt, för att skorna skaver, för att barnen aldrig sover, för att hotellet är för dåligt, för att maten inte är god nog, för att det är dyrt, för att frun vill åka buss istället för taxi osv osv osv. Och varför var det så gnälligt då? Jo för att Herr Einstein bestämt sig för att sluta snusa precis då. Och för att Herr Hemkär är borta halva året från sitt hem och inte har den minsta lust att åka nånstans. Och för att Herrn helst vill att barn ska sköta sig själva eller av andra...eller nåt...jag vet inte. Han verkar ärligt talat varken tycka om mig eller om dem just nu, vi verkar hopplöst i vägen hela tiden. Ja, nu stortjuter jag istället!
Men citat: "naturligtvis är det inte så, jag älskar ju er, du är helt makalöst fantastisk...osv osv bla bla bla...är det ok om jag spelar golf imorgon?" Suck...
Men NATURLIGTVIS, det är "bara jag" som är trött, sjuk, pms:ig o för-"saknig" inför avresa igen, det blir säkert bra bara jag börjar jobba. Allting ska bli så jävla bra bara jag börjar jobba...jaha? Säger du det så...
Är du lycklig? Det är inte jag. Är du säker på att vi överlever det här? Att det "bara" är småbarnsåren och allt ska bli så fantastiskt bara de blir lite större...tja, jag hoppas det. Om jag överlever så långt...
Det är högst intressant att man blir som de man umgås med och när en viss nämnd ungkarl är hemomkring samtidigt som den där som jag är gift med, då kan man ju fundera på varför inte de fortsatte att bo ihop istället. Ah! Just det! Jag tvättar ju och sånt! Och är förmodligen trevligare att ligga med...
Jag är så jävla evinnerligt trött på det här fjantiga "kompensationsledighetstjafset", och allra märkligast är att det står typ 5-1 till den som demonstrativt ska visa sin rätt att också ha ett liv och göra annat än ta hand om barn... (definitionsfråga på det där...) För nu var ju faktiskt frun ute i flera TIMMAR i torsdags och har varit sjuk i helgen och "fått" en tupplur eller två (läs slängt igen sovrumsdörren i nyllet på surtrut och kompani o helt enkelt vägrat kommma ut igen) så nu "måste" man ju spela lite golf och fika och hänga med sin bästis...som varit här mer än hemma hos sig själv i helgen, hur kul är det på en skala att ha folk i huset när man är sjuk? När man med nöd och näppe orkat hasa sig ut i köket för att hämta medicin, (sån där som märkligt nog har knatat in av sig själv i sovrummet när det Andra Släktet varit sjukt...skumt det där)lagom till att höra följande telefonsamtal Tjena, vill du ha hemgjorda hamburgare? Om en kvart? Typ...
Och Yay! Jämställdhetsmedaljen måste fram, frun och bästisen tittar på Formel 1 medan det lagas mat, bravissimo! Splendido! Magnifico! Honom ska vi ha!
Ja, jag är sur! Jag är sur för jag är trött och sjuk och han ska åka vilken dag som helst och inte verkar vilja vara tillsammans med mig. Och bara för att ingen vill passa våra barn så vi kan vara helt ensamma så är det tydligen inte värt att vara tillsammans alls. Och jag är sur och ledsen och sviken för att min drömresa var så mycket tjafs och skit innan den blev av och när jag vrålade att det är redan förstört, vi skiter i det, så skulle hela världen vara så samarbetsvillig och allt skulle bli så bra och det var väl klart att vi skulle åka och vi skulle ha det så fint. Och så pajar han alltihop med att gå runt och sucka för det är varmt, för att skorna skaver, för att barnen aldrig sover, för att hotellet är för dåligt, för att maten inte är god nog, för att det är dyrt, för att frun vill åka buss istället för taxi osv osv osv. Och varför var det så gnälligt då? Jo för att Herr Einstein bestämt sig för att sluta snusa precis då. Och för att Herr Hemkär är borta halva året från sitt hem och inte har den minsta lust att åka nånstans. Och för att Herrn helst vill att barn ska sköta sig själva eller av andra...eller nåt...jag vet inte. Han verkar ärligt talat varken tycka om mig eller om dem just nu, vi verkar hopplöst i vägen hela tiden. Ja, nu stortjuter jag istället!
Men citat: "naturligtvis är det inte så, jag älskar ju er, du är helt makalöst fantastisk...osv osv bla bla bla...är det ok om jag spelar golf imorgon?" Suck...
Men NATURLIGTVIS, det är "bara jag" som är trött, sjuk, pms:ig o för-"saknig" inför avresa igen, det blir säkert bra bara jag börjar jobba. Allting ska bli så jävla bra bara jag börjar jobba...jaha? Säger du det så...
Är du lycklig? Det är inte jag. Är du säker på att vi överlever det här? Att det "bara" är småbarnsåren och allt ska bli så fantastiskt bara de blir lite större...tja, jag hoppas det. Om jag överlever så långt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)