Min känsla av att vara The Worst Wife Ever

börjar få ett ganska stadigt grepp om mig. Var är den där supportande, markservande frugan som ställer upp med hejarop och bullar nu'rå, när herrarna ska snickra vägg och allt. *spott o fräs* Jag har INGEN lust att laga mat, jag har INGEN lust att ha hand om barn, jag vill inte vara tillsammans med dem en enda sekund till just nu! Kanske hade jag haft det om jag inte redan varit ensam med dem i en månad...
Jag känner mig ensam och övergiven och har längtat en hel jävla månad efter kärlek och samtal och närvaro och vem kom hem?!
Jaa, nån av snickarna från heminredningsprogrammen skulle nog vara trevligare för de är iaf SOCIALA :0(

Jag försökte mig på att kuttra lite, så jag tog en vinflaska och korkade upp och smög mig in i vardagsrummet för att visa min samarbets- och samhörighetsvilja och jobba lite IHOP med honom. Det lät väl trevligt? Ett glas vin, slita lite tapeter, slipa lite, prata lite, planera lite tillsammans...
mmm, någon skulle "bara kolla att han kopplat in sonens PS3 rätt"...Vad är det här?! Jag kan helt i ärlighetens namn kläcka ur mig klyschan "Sån här var han aldrig innan vi fick barn!"

Igår struntade jag i det och gick och la' mig 20.40. Det verkade som han fattade vinken för han kom tassandes ganska snart och det kändes ju lite lovande. Tills han hämtade en småpipig 2½-åring och bäddade ner mellan oss :0( Jag hade lagt mig på soffan om den inte stod under plast mitt i byggarbetsplatsen!

Nää, jag vägrar känna så här mer, det är inte jag som är en dålig fru! "Nån" i min familj kanske skulle blogga lite för egen del och se i sin egen text vad den håller på med *morr*

Uff puff

pustar lite. Bygget går exakt så trögt som jag förväntat mig. Ok att nåt ljushuvud har sagt att det blir som man tänker, men här är det bara rent realistiska tankar för att inte bli komplett dum i huv'et. Och någon i det här huset är ju också skapt på så sätt att det blir tvärnit och händer NADA om man försöker jaga på det allra minsta, så det är lika bra att jag sätter mig i ett hörn och gillar läget då... så kanske det blir gjort nån gång...

Spyr lite i största allmänhet. Ingen särskilt varken bra eller dålig dag. Lite öken liksom. Och öknar brukar ha rätt långt till oaserna, så det kommer väl kanske nån dääääär borta, sen...

Deppig. Måste släppa datorn, dra ur sladden och

börja packa :0(
Hela sabla rummet ska tömmas och hela huset ska bli ett enda virrvarr och jag har redan svårt att andas. Jag fixar inte sånt här :0(
Känner mig som världens sämsta fru och mamma och husägare för jag H A T A R sånt här. Det förbannade rumsbyggandet tar sin början. Imorgon när vi bara har två barn hemma ska virket bäras hem. Tapeter ska rivas, damm ska lägga sig över hela mitt liv. Djupa andetag.
Jag har redan ångest för att det är så jävla skitigt här och det är absolut noll och ingen idé att göra nånting åt det förrän den här jävla väggen är uppe. Skit!

Mina vänner försöker peppa mig att det kommer bli så fint när vi är klara, men ärligt...jag vet vem jag är gift med...det kommer aldrig bli klart, det kommer aldrig bli som jag tänkt mig och jag vill helst bara gå nu.
Som jag sagt tidigare, jag måste fokusera på det som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT...och det är faktiskt inte materiella saker och fin ordning. Men jag mår så jävla dåligt när det inte ens snuddar vid närheten av det jag önskar mig, det jag behöver. Det snackas fint om att kompromissa...men hela det här jävla huset består i ett enda stort JAG GER UPP, JAG SKITER I DET HÄR NU från min sida. Hur bra tror ni man mår av att försöka IGNORERA sitt hem och pränta in i hjärnan att "Jaja, jag tycker iaf om de som bor inuti det, det är huvudsaken."
Men alternativen är...? Ja vadå? Jag trivdes inte i vår lägenhet heller, så det är ju inte HUSET som är problemet. Och ska en hel familj flytta för att MAMMA avskyr det? Vem är jag att bestämma att det jag tycker är utslagsgivande? Ska 5 familjemedlemmar må dåligt nånannanstans? Kommer det få mig att må så jävla mycket bättre eller...neh, tror inte det va!
Och det är inget större fel på makens byggförmåga o städlusta eller vilja att göra mig lycklig. Jag VET att han skulle göra vad som helst för att jag ska må bra...om han bara kan klura ut vad det skulle va. Och hur lätt är det när jag inte kan sätta fingret på det själv, varför jag avskyr sånt här så jävla mycket :0( Hur lätt är det att göra den här ångest/panik/hysteriska/psm:iga gnällfrun lycklig ut i fingertopparna? Om jag var gift med mig hade jag skilt mig *snyft*

Jag har bett honom att helt enkelt bara BLI KLAR! Vi får väl se hur bra det går den här gången...mina förväntningar är under lågvattennivå :0( Men hur vi än vänder och vrider på det så älskar jag honom så makalöst mycket så jag kan gråta. Och jag biter mig i kinden och mår skitdåligt för jag fattar inte hur han står ut en sekund med mig. Jag vågar inte andas en stavelse till för nån gång måste ju hans tålamod ta slut. Om jag var han skulle jag vråla till mig VAD I HELVETE VILL DU ATT JAG SKA GÖRA DÅ?! *deppig*

Såja, upp med hakorna! Ta tag i den där jäkla packningen nu.
Jag har iaf införskaffat en "Gör det själv-bok för dummies". Vår käre vän o toastmaster sa Har du köpt den till A för att han ska läsa hur man ska göra? Han är man, han kommer inte att göra det.
Jag svarade: Nej, jag har köpt den för att JAG ska läsa hur jag ska göra när han inte tycker det är roligt längre ♥
Fina maken ♥ Han är inte klok som älskar mig...

Ordningen återställd...eller ska jag säga oordningen? ;0)

Lyssnar till lillemans pladder med pappa inne i sängen. Det avhandlas Fojmel 1-bilar, fejajji, dinosaurieägg, jymden och bomber minsann :0) Märks att han har en storebror, tror jag. Och att pappa är hans stooora idol ♥

Minste lille killen kutar runt med mysse och bysse ♥ märkligt att man kan bestämma att ens barn ska heta Emil och så föds det en RIKTIG Emil ;0) Han ser tom ut som Emil i Lönneberga.

Lillkickan har krånglat som sjutton inatt och blev till slut placerad i vagnen. Hon kikade precis över kanten för att vinka hejdå till Stora Brorsan ♥

Nu ska vi ta det lugnt en dag innan allt kör igång. En dag utan måsten är exakt vad jag behöver för att läka ihop min schweizerosthjärna lite.

Det är ett gissel

när man kommit i den där åldern/storleken så man kommer IN överallt men inte kommer UT, och när man inte längre kan stå rak under ett bord och inte har kommit på varför än :0) Hur många små huvudbånkningar har vi haft idag? Har bara varit upp i 50 min och det har gråtits så många tårar redan. Att vara 1 år verkar högst tvådimensionellt :0)

Att vara 9 år däremot är snarare fyrdimensionellt...man kan inte sitta på sin rumpa utan man måste ligga med fötterna högt upp i luften. Och man tror att nyponsoppa kan flyga genom luften och landa i glaset igen! *suck* Nån tittar för mycket på Cartoon/Nickelodeon kanske...

Ni skulle sett ungens min när jag i helgen införde SVT-tvång! Han fick inte titta på en enda kommersiell kanal och inte en enda japansk tecknad serie! Oj!

Nu var jag ju en snäll mamma och gjorde detta i helgen när det serverades program som Amigo, Barda o Merlin, som faller den unge herrn i smaken. Problemet är att då får jag en 2-åring i knäet som piper Det är jäskigt...nej, TVn funkar inte som barnvakt, inte när man har så stor åldersspridning på sina barn iaf *ler*

Äntligen är Han, Pappan, på väg hem ♥

Den här vändan har iofs varit "enkel". Inga sjukdomar, inga tider att passa (inte en enda bokad tid på en månad, hur gick DET till, var iofs på föräldraråd, men det var frivilligt), småtroll har sovit bra (Emil hela nätterna, Saga vaknar 1-2 ggr, Fredde har lite mardrömmar men det är ju normalt), det har på det stora hela inte varit särskilt jobbigt den här gången, jag har inte blivit fullkomligt desperat mer än kanske nån timme ibland, men ACK, vad det är tråååååkigt utan honom!

Men jag vill för himlens skull inte byta! Nu har vi ju fyra veckor tillsammans framför oss, vi ska bygga ett nytt rum i vårt hus och det är jag glad att jag slipper göra helg efter helg efter helg. Jag fattar inte hur familjer som jobbar måndag till fredag gör! Och ska man dessutom få en bra lön så får man ju jobba ihjäl sig. Hur många timmar tillsammans skulle vi få på ett år om han skulle jobba ihop samma lön i land...

nej, visst kan man bli galen både när man är ensam hemma och när vi börjar gå varann på nerverna ♥ men det är faktiskt precis så här vi tror att vi får livet att funka ändå.

Jag tror faktiskt att jag hade skilt mig för länge sen om jag skulle gått här hemma och väntat på honom till läggdags varje kväll, om jag skulle vara den som gick hem för vab varenda gång för att vi inte har råd med nåt annat (nu behöver jag ju bara vabba när han inte är hemma, och ibland händer det faktiskt att de är sjuka när han är hemma *ler*), om jag inte kunde boka en tandläkartid utan att fundera på barnvakt (och när skulle han gå på sånt utan att ta ledigt?), om han rörde runt i min kontrollfreakordningsvärld varendaste dag. Nu kan jag uthärda hans "knäppa" idéer och hans oreda med en tanke i bakhuv'et att Snart åker han, snart får jag göra bara på mitt sätt och jag kommer sakna honom så det gör ont i mig, så det gör inget. Skit i det nu och tänk på det som är "viktigt på riktigt" ♥

Jag förstår förstås att det funkar för andra, men det här är inte mitt första förhållande i mitt liv, men det är första gången det FUNKAR ♥

Vi har också sett på våra sjömansvänner som redan testat, och det GÅR inte! De är alldeles för vana vid sin ledighet, sin lön och sitt sjömansliv, man är FÖDD till sjöman tror jag. Det går inte att sätta dem på landbacken utan att rubba nåt.

Och vi sjögräsänkor är en sort för oss, vi också ;0) Vi behöver va' ifred ibland ;0)

Robins första träslöjdsalster :0)

♥

Lilla Sagan och jag har just vinkat av hennes stora kärlek ♥ storebror som cyklar till skolan :0)
Det är en morgonritual som ser likadan ut varje morgon. Hon får fnatt av tavlan över byrån i hallen, den med alla barnen på, hon äääälskar barn och fotografier (och kläder och dockor, lillan i ett nötskal). Sen ska hon pussa Stora Brorsan 10 ggr och vinka så armen nästan flyger av och peka och skratta åt hans hjälm. Sen har hon fattat att han försvinner bakom husknuten för att hämta cykeln och sen kommer tillbaka igen, så det går inte att lura henne att han är borta nu. Hon ska vinka ända tills han försvinner bortom grannens hus.
Lilla raringen ♥ och Robin är så stolt ♥

Som en gummiboll i huv'et

känner jag mig.

Ena sekunden är jag rastlös och stissig och trummar på skrivbordet och det kryper i kroppen, jag vill göra nåt, jag vill göra nåt, jag vill göra nåt...och jag vill bara åka härifråååån!

Nästa är jag slö som sirap, vill bara flyta ut i soffan och stirra i taket och vara ifred tills den här perioden är slut.

Däremellan är (Tack och lov!) den mest frekventa känslan ändå bara ren och skär glädje och ork att vara med mina barn och fixa och trixa och mysa runt och gå och fika lite, softa lite, strosa runt i mataffären och filura på vad jag ska äta för nåt. Igår strosade jag på Citygross' utländska avdelningar för att känna mig lite "bortrest", det funkade iaf så länge jag var där. Sen kommer rastlösheten tillbaka. Studs studs studs.

Det är uppenbarligen inte solsken som fattas mig, för det har vi i mängder. Jag behöver lite äventyr! :0D
Men vad är det som står på schemat...? Väggbygge, isolering, tapetsering, slipdamm, parkettknackande, lister som aldrig kommer upp och matservice :0( inte ens road av att handla det som behövs eller välja hur det ska se ut.
Jaaa, vi behöver fler rum. Jaaa, det ska bli skönt när det är klart (när f*n det nu blir). Men jag KRÄKS på bara tanken egentligen. Jag är inte SKAPT för inredning och byggen. *hulk* Kan jag och barnen resa bort under tiden, raring? Nehe...inte det nä. Blä!

Avslutar klagolåten med en vardagsbild från lillemans rum. Så här ser det ut när tre småtroll har roligt. Man får vara glad att de har det i alla fall, riktigt, riktigt roligt :0) Mamman är måttligt road när leken är över, kan jag säga ;0) Men det får vara värt det ♥

♥ L Ä N G T A R ♥

Sista helgen innan hemkomst :0)

Fredag. Tre troll hemma. Mensvärken from Hell. Tomhet i hjärnan. Fokus. Vakna. Mer kaffe.
Fick en oerhört gosig stund först med stor pojke som skulle till skolan. Sen med katten. Sen med lillan. Skönt när de vaknar en i taget. Freddie Gos var inte alls gosesugen, han var på militärhumör idag. Peka med hela handen-humör :0) "Vänging - soffan - Tebe - Blöja" . Bolibompatid för honom nu, lugn och frid en stund. Små troll leker med dockspis och tvättmaskin, än så länge nöjda med varsin maskin :0) Det håller väl i sig i ungefär 3 minuter, skulle jag tro. Funderar på vad vi ska hitta på idag. En liten tur till Öland kanske :0) Men då står man inför bekymret, kommer F bli åksjuk...suck.
Det är sista helgen på egen hand för den här gången. Jag kommer nog att överleva den med. Svär lite över dålig tajming på den kvinnliga hormonsnurren, lämpligt vore ju att ha den den första ensamma helgen när kraften och tålamodet fortfarande är på topp. Men ingenting får vara för enkelt, helt enkelt.
Väntar besked om vilken dag A kommer hem, det ser mörkt ut :0( alltså slutet på veckan. Nu är jag evigt tacksam för att det här bolaget skickar hem sitt folk samma vecka som de ska hem, jag VET att det finns de som blir 2-3-4 veckor försenade. Men man fixar exakt så mycket som man ställt in programmet på.
Måste nog se igenom telefonboken och se om det finns nån rolig människa hemma, för att den här dagen ska överlevas på enklaste sätt. En glad mamma = glada barn och mamma är gladare med lite sällskap.

Mitt vanliga glada jag igen :0)

Märklig fågelInte helt normal kanske
Givmild storebror

Familjen Mozart

Freddie Bus

Stor och liten

Ballongdansen

Gör som mamma

Imorgon 5 mars firar vi

HullerOmBullerUllerdagen :0)

Då är det 2 år sedan min stora fina pojke blev adopterad av sin pappa, och vi blev en komplett familj, vilken lycka!