tror jag iaf. Jag känner mig fortfarande överkörd av tåget. Så länge tvillingarna är tysta går det bra, men minsta gnäll och blodet rusar. Är så trött så trött så trött så det finns inte på kartan. Och jag försöker blicka mig fram till nån slutpunkt dääääär framme, men just nu känns det som att det finns ingen sån, det är bara att försöka hålla sig vaken en timme i taget.
Fast egentligen behöver jag inte sova just. Jag har bara lust att dra täcket över huv'et och skita i det här ett tag. Om nån sa Hej, vi tar dina barn idag så du får göra nåt annat så skulle jag inte välja att sova.
Jag längtar efter att bara vara. Bara en liten stund. Jag har ingen lust att umgås med nån, jag har inte lust att lata mig heller, jag bara längtar efter att få göra nånting klart utan att bli störd en enda gång! Nånting som JAG har valt! Inte nåt jag måste, inte nåt för någon annan. Jag blir galen snart. Nej. Det ÄR jag förmodligen redan. Börjar se tendenser till Kalle Ankas Djungelexpedition...
Det känns som att alla dessa inlägg bara är deprimerade och trötta och jag känner mig skitgnällig. Men å andra sidan känner jag de som gnäller för mycket mindre och högljutt hävdar att de har det värre än ALLA andra. *axelryckning* Jamenjo, staaaaackars dig........
Jag rycker upp mig med att vi är alla levande och inte allvarligt sjuka, att den lilla vrålande sagan, som tar så mycket av vår kraft och energi, är en intelligent liten varelse med mycket egen vilja och en tro på sig själv som mycket större än hon faktiskt är. Att de protesterande brorsorna är sunda som vågar stå upp för sina rättigheter och inte lägger sig platt för den lilla Primasessan. Rätt vad det är blir det tyst här. En dag är de inte hemma mer. En dag kommer jag att sakna varenda millimeter av dem och önska att jag kunde få ha dem nära mig. När de är som tuffast att ha att göra med tänker jag kort: Skulle jag vilja byta med deras far? Och sätta mig på en tankbåt i 4 veckor och inte se dem, inte krama dem, inte pussa dem godnatt?
HELL NO!
Jag FATTAR INTE hur han överlever! (men å andra sidan muttrar jag nåt om att man kanske ska passa på å va med dem allt man kan när man är hemma då...)
Mina fina fina barn! Så fulla av liv och fantasi. Jag vet varifrån de har fått all energi! De har sugit den ur MIG, fullständigt ;0)
1 kommentar:
"Rätt vad det är blir det tyst här. En dag är de inte hemma mer. En dag kommer jag att sakna varenda millimeter av dem och önska att jag kunde få ha dem nära mig." Tyvärr funkar det inte så.... Det spelar ingen roll vad som händer om 15 år om man kör slut på sig NU. Jag börjar lära mig det av mina besök hos min beteendeterapeut. :-( Minuskontot vad gäller egen tid etc blir bara större och större och till slut går man i "konkurs" hälsomässigt. När tanken är tom är den tom och bilen kommer inte gå av utsikten att få bensin sen...
Jag känner igen varenda milimetar av det du skriver och får nästan fysiskt ont i kroppen när jag minns känslan. Frustrationen över att ALDRIG få göra en, enda liten sak färdig eller i fred. Till slut vill man bara skrika rakt ut. Och pappor som trots stor frånvaro ändå inte prioriterar tiden med barnen när de väl är hemma. :-(
Kram!
Skicka en kommentar