Har gråtit ögonen ur mig i telefon med min man och nu känns allt hoppfullt och bra igen.
Han är verkligen jättefin! *varm om hjärtat*
De låg lite koko till med båten så det klickade i luren hela tiden och bröts titt som tätt, typiskt när man behöver prata av sig ordentligt. Till slut ringde han till skepparn på bryggan och bad dem ändra kurs litegrann så att de skulle få bättre kontakt med satelliten så vi fick prata klart. Rart. Nu hoppas och tror jag att det har gått in på riktigt hur jag verkligen mår här hemma. Men det får vi ju inte svar på förrän om tre veckor ungefär. Jag har i vilket fall fått upp mungiporna lite och jag har också varit jätteduktig på att be om mer hjälp för att stå ut.
1 kommentar:
Be om hjälp ska man göra så ofta som möjligt. Ta för givet att de svara nej om de INTE vill hjälpa till. Gör de inte det får de skylla sig själv. Men vem vill förresten inte vara till hjälp :)
Skicka en kommentar