känns det som. På gott och ont. Jag känner mig inte längre som en kassaapparat som står och rasslar papper fast man slutat trycka på knapparna, och jag är inte heller så där evigt trött i hela kroppen, så det känns som att jag är sjuk. Men jag känner mig helt avtrubbad. Jag har ingen lust att prata med nån, jag har ingen lust att vara nära någon, jag vill bara vara ifred.
Tack och lov har jag fått tillbaka en hel del lust att vara med mina barn och bara sitta på golvet med dem medan de leker, hjälpa Saga med hennes eviga docklek och bygga med lego. Ett steg i rätt riktning och det viktigaste av stegen i alla fall ♥
Sommarens eviga feber och elände visade sig vara en tandinflammation, synd att det tog två-tre månader innan tanden själv började göra ont, högst opraktiskt hanterat av den, tycker jag.
Och det eländiga pms-problemet har också åtgärdats och medicin är under prövning, förmodligen därför som jag är så där asocial, tror jag. För första gången på 3 år känner jag mig lugn inombords, har kännt mig som jag står på standby dygnet runt, en mobilladdare som surrar och drar el fast den inte jobbar...den har tystnat just nu iaf. Jag säger nej till i stort sett allt och har inte ens lust att hänga på FB eller skriva nånting här. Jag har kanske inte sagt för många meningar till min man de sista veckorna, (å andra sidan är det ju fritt fram för honom att tjattra om han har lust med det, det är ju inte så att jag har patent på yttrandefriheten i vår familj). Det mest positiva i det är förstås att jag har inte sagt så många elaka saker heller. Men jag är inte sur eller nåt, jag har bara tystnat liksom.
På jobbet säger jag inte många ord heller, men där är mest problemet att de pratar om så banala saker som jag inte orkar lägga nåt av min röst på. Jag har inte sett Ullared, jag har inte sett Biggest loser och nej! jag såg inte filmen igår... för faaan! Bah!
Det enda jag sett på TV de senaste veckorna har varit en och annan valdebatt och så valvakan. Men den hade de ju naturligtvis inte sett, guuud, så tråkigt! När det fanns en film om nån som hade en hund och som hittade nån annan som hade en hund...då får man ju FÖRSTÅ att man inte vill se nåt så OINTRESSANT som ett historiskt valresultat! Gaaah!
Imorse (ja, klockan är 06.48 men jag säger imorse, då har man varit vaken ett tag, gäsp) åkte maken till båtuschlingen igen. Skönt för strukturbehovet, trist för barnfrihetsbehovet, döden för sällskapsbehovet...för jag vill ju ha hans sällskap även om jag inte nödvändigtvis har lust att prata med honom, och jag behöver ha honom i närheten, höra honom andas... fast han behöver inte stöka till så förbaskat ♥ vilket jäkla märkligt liv vi lever egentligen. Nu har i alla fall Sagans tårar slutat spruta och Freddan sussar gott fortfarande, han fick en egen mysstund med pappa, men somnade om innan taxin kom, så det kan nog bli lite förvirrat. Robin, semitonåringen, sover som en stock och har knappt märkt att pappa pussade på honom och Emil bara studsar som vanligt. Mina tappra barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar