Korthuset har rasat

Det kom en vind och blåste rakt igenom vårt hus och kraschade mamman som man fäller ett träd. Ja helt bildligt talat förstås, men inte desto mindre smärtsamt.
Jag skulle hälla upp fruktsoppa åt barn och kunde inte sluta hälla. Sen skulle jag byta blöja, och ungen såg snopen ut. Undra på det...jag hade redan bytt den.
Den helt logiska normala Nennen stod bara och såg på när det hände och undrade hur är det fatt...sen rasade allt ihop i en gråtande hög på golvet.

Krasch bom pang katastrof

Då jäklar blev det fart på folk. Min chef kom susandes och hjälpte mig ringa en psykolog. Min svärmor kom från andra sidan Sverige, bara för att vara här. Min man, stackars människa, sitter fast på en båt och kan ingenting göra så länge jag inte blir sjukskriven i en sådan grad att han blir sjukskriven också, dvs att jag blir helt oförmögen att ta hand om mina barn. Med den sortens jobb går inte ens att ta semester eller nåt sånt, inte ens om han skulle vara helt obetald går det att komma hem "sådärbara"...
Och alla säger Du måste säga till när du vill ha hjälp!
Jaha? Och hur många gånger det senaste halvåret har jag sagt ordagrannt: "Jag menar allvar! Jag behöver hjälp innan jag går sönder!" Hundra!!!! Minst!
Och de erkänner att jag har sagt det!
Och för varje gång som jag har sagt så, så har det bara blivit MINDRE med hjälp, från ALLA FRONTER. Jag fattar inte! I april när maken jobbade hade min mamma tvillingarna fyra timmar för att jag skulle gå på stan med de två stora. I juni gjorde hon likadant, fast i TVÅ timmar. I augusti inte en enda gång! Den här gången blir jag skyldig två timmar då eller??? Suckar.
Naturligtvis är det jag som skaffat barn, men det är klart man slutar be om hjälp när det bara blir mindre av den varan för varje gång man öppnar munnen...

Men den akuta "faran" är över, nu lägger vi långsamt pusslet för att få ihop mig igen.
Det är en vecka kvar tills maken kommer hem, och imorgon ska vraket vara ihopskrapat tillräckligt för att vara på säljmöte och bara göra roliga saker på jobbet.
Behöver inte ens hämta barn hos dagmamman för det gör kusinen, eftersom jag inte vet hur mycket tid mötet tar, det är middag och sånt på kvällen också.
Sakta sakta sakta, en rörelse i taget, en tanke i taget så blir jag nog människa igen.