Nån sorts vardagsliv

har infunnit sig i gränden. Skönt med lite rutiner att hålla sig till och att komma ut ur huset. Men att skolan börjat igen innebär ju en massa papper att fylla i, gympapåsar att packa, läxor att läsa, studiedagar som ska ordnas barnvakt/semester till, matsäckar, extrakläder, regnkläder, föräldramöten, utställningar, öppet hus, bla bla bla
Man blir ju helt SLUT!

Sen fick jag tandvärk mitt i alltihop också! Ajajaj! Det borde vara lag på att sånt inte får hända när man är ensam hemma med barnen. Men jag överlevde det också, men det blev jobbet som fick stryka på foten, suck. Nu är jag iaf hyfsat kurerad och har jobbat idag. Gick hem tidigt för att få en liten liten stunds paus innan barnen skulle hämtas, stoppa i mig panodil och lite kaffe typ, men det pajades av att Posten klagade på att buskarna vid vår brevlåda repar deras bil :( så det var bara att klampa ut med sekatören och ta itu med det problemet. Hellre missa kaffet än klippa häcken med barn i knävecken. Men nu är jag helt död! Det finns liksom inte utrymme för alla dessa störningar i normallivet. Jag fick en stund över förra veckan, vad hände med den? Den gick åt till att städa skafferiet för att det var en massa äckliga kryp därinne! Jag skulle gå till frissan och njuta en stund, men hon var försenad med kunden innan så det stressade mig, för jag hade ju inte barnvakt hur länge som helst! Jag skulle ha en stilla helg och inte göra ett skit...den gick åt till tandvärk. Nu är jag T R Ö T T ! SLUTA KRÅNGLA LIVET!

Väntar besked om när maken får komma hem, fredag lördag kanske...längtar ihjäl mig. Vi hade så mycket att prata om i somras, så mycket att ta tag i, rätta till, hjälpas åt med, så många löften om bättring och avlastning som jag inte vågar tro på förrän han är hemma och "bevisar" att han tänker hålla sin del av avtalet.
Jag har kämpat hårt för att fixa min del, jag blir hemskt ledsen om han inte försöker lika mycket som jag. Men men, snart är det äntligen slut på väntandet!