Det känns inge' bra idag

har precis kommit från vårdcentralen med Emil och han har samma astmatiska besvär som Fredrik fick bekräftade i söndags. Känns inge' vidare...

men det som är jobbigast är den där förbannade helikoptern som surrar över området hela tiden. En 35-årig kvinna är försvunnen o hennes man sitter anhållen. Tragiskt i sig naturligtvis. Men det som maler och ger mig magknip är ju att vi en gång satt i den här sitsen, i den här jävla tiden på året, och väntade på att hitta min farfar.

Den gången var vi iofs rätt så säkra på vad han hade gjort och att vi inte skulle hitta honom vid liv. Men det var så förbannat jobbigt att vänta. Stan har aldrig varit så stor.
Och det var ett så vedervärdigt slut på alltihop. Jag orkar inte förklara allting, men som ni nog förstår så begick han självmord. (Fast min farmor förnekar detta å det bestämdaste, som om vi inte har någon insyn alls...suck)
Det var ganska exakt 3 år sedan och jag var gravid i v 11. Jag var redan orolig för missfall, så att vara rädd och upprörd var extra jobbigt. Och så förbannat sorgligt. Jag hann aldrig berätta för honom att lille Fredrik fanns därinne.

Det jag minns starkast från den veckan var när jag lutade min panna mot det kalla sovrumsfönstret och regnet strilade ner och jag tänkte Vad kallt det måste vara för dig och sen sköljde det över mig att han fryser inte alls, allt är lugnt nu, allt är som det ska vara, han har gjort sitt livs val och jag förstår honom så väl. Nu vill jag bara ha hem honom så vi kan bädda ner honom till evig ro och vila.
Det tog fem dagar...de längsta dagarna i mitt liv. Och helikoptersurr och hundskall i huvudet tystnar visst aldrig helt, för nu gör det så ont igen.

Stackars kvinna, stackars barn, stackars man om han är oskyldig, måtte de få ett besked, helst ett positivt, men det är det väl ingen som egentligen tror på längre :0(