Det är ett gissel

när man kommit i den där åldern/storleken så man kommer IN överallt men inte kommer UT, och när man inte längre kan stå rak under ett bord och inte har kommit på varför än :0) Hur många små huvudbånkningar har vi haft idag? Har bara varit upp i 50 min och det har gråtits så många tårar redan. Att vara 1 år verkar högst tvådimensionellt :0)

Att vara 9 år däremot är snarare fyrdimensionellt...man kan inte sitta på sin rumpa utan man måste ligga med fötterna högt upp i luften. Och man tror att nyponsoppa kan flyga genom luften och landa i glaset igen! *suck* Nån tittar för mycket på Cartoon/Nickelodeon kanske...

Ni skulle sett ungens min när jag i helgen införde SVT-tvång! Han fick inte titta på en enda kommersiell kanal och inte en enda japansk tecknad serie! Oj!

Nu var jag ju en snäll mamma och gjorde detta i helgen när det serverades program som Amigo, Barda o Merlin, som faller den unge herrn i smaken. Problemet är att då får jag en 2-åring i knäet som piper Det är jäskigt...nej, TVn funkar inte som barnvakt, inte när man har så stor åldersspridning på sina barn iaf *ler*

Äntligen är Han, Pappan, på väg hem ♥

Den här vändan har iofs varit "enkel". Inga sjukdomar, inga tider att passa (inte en enda bokad tid på en månad, hur gick DET till, var iofs på föräldraråd, men det var frivilligt), småtroll har sovit bra (Emil hela nätterna, Saga vaknar 1-2 ggr, Fredde har lite mardrömmar men det är ju normalt), det har på det stora hela inte varit särskilt jobbigt den här gången, jag har inte blivit fullkomligt desperat mer än kanske nån timme ibland, men ACK, vad det är tråååååkigt utan honom!

Men jag vill för himlens skull inte byta! Nu har vi ju fyra veckor tillsammans framför oss, vi ska bygga ett nytt rum i vårt hus och det är jag glad att jag slipper göra helg efter helg efter helg. Jag fattar inte hur familjer som jobbar måndag till fredag gör! Och ska man dessutom få en bra lön så får man ju jobba ihjäl sig. Hur många timmar tillsammans skulle vi få på ett år om han skulle jobba ihop samma lön i land...

nej, visst kan man bli galen både när man är ensam hemma och när vi börjar gå varann på nerverna ♥ men det är faktiskt precis så här vi tror att vi får livet att funka ändå.

Jag tror faktiskt att jag hade skilt mig för länge sen om jag skulle gått här hemma och väntat på honom till läggdags varje kväll, om jag skulle vara den som gick hem för vab varenda gång för att vi inte har råd med nåt annat (nu behöver jag ju bara vabba när han inte är hemma, och ibland händer det faktiskt att de är sjuka när han är hemma *ler*), om jag inte kunde boka en tandläkartid utan att fundera på barnvakt (och när skulle han gå på sånt utan att ta ledigt?), om han rörde runt i min kontrollfreakordningsvärld varendaste dag. Nu kan jag uthärda hans "knäppa" idéer och hans oreda med en tanke i bakhuv'et att Snart åker han, snart får jag göra bara på mitt sätt och jag kommer sakna honom så det gör ont i mig, så det gör inget. Skit i det nu och tänk på det som är "viktigt på riktigt" ♥

Jag förstår förstås att det funkar för andra, men det här är inte mitt första förhållande i mitt liv, men det är första gången det FUNKAR ♥

Vi har också sett på våra sjömansvänner som redan testat, och det GÅR inte! De är alldeles för vana vid sin ledighet, sin lön och sitt sjömansliv, man är FÖDD till sjöman tror jag. Det går inte att sätta dem på landbacken utan att rubba nåt.

Och vi sjögräsänkor är en sort för oss, vi också ;0) Vi behöver va' ifred ibland ;0)