Deppig. Måste släppa datorn, dra ur sladden och

börja packa :0(
Hela sabla rummet ska tömmas och hela huset ska bli ett enda virrvarr och jag har redan svårt att andas. Jag fixar inte sånt här :0(
Känner mig som världens sämsta fru och mamma och husägare för jag H A T A R sånt här. Det förbannade rumsbyggandet tar sin början. Imorgon när vi bara har två barn hemma ska virket bäras hem. Tapeter ska rivas, damm ska lägga sig över hela mitt liv. Djupa andetag.
Jag har redan ångest för att det är så jävla skitigt här och det är absolut noll och ingen idé att göra nånting åt det förrän den här jävla väggen är uppe. Skit!

Mina vänner försöker peppa mig att det kommer bli så fint när vi är klara, men ärligt...jag vet vem jag är gift med...det kommer aldrig bli klart, det kommer aldrig bli som jag tänkt mig och jag vill helst bara gå nu.
Som jag sagt tidigare, jag måste fokusera på det som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT...och det är faktiskt inte materiella saker och fin ordning. Men jag mår så jävla dåligt när det inte ens snuddar vid närheten av det jag önskar mig, det jag behöver. Det snackas fint om att kompromissa...men hela det här jävla huset består i ett enda stort JAG GER UPP, JAG SKITER I DET HÄR NU från min sida. Hur bra tror ni man mår av att försöka IGNORERA sitt hem och pränta in i hjärnan att "Jaja, jag tycker iaf om de som bor inuti det, det är huvudsaken."
Men alternativen är...? Ja vadå? Jag trivdes inte i vår lägenhet heller, så det är ju inte HUSET som är problemet. Och ska en hel familj flytta för att MAMMA avskyr det? Vem är jag att bestämma att det jag tycker är utslagsgivande? Ska 5 familjemedlemmar må dåligt nånannanstans? Kommer det få mig att må så jävla mycket bättre eller...neh, tror inte det va!
Och det är inget större fel på makens byggförmåga o städlusta eller vilja att göra mig lycklig. Jag VET att han skulle göra vad som helst för att jag ska må bra...om han bara kan klura ut vad det skulle va. Och hur lätt är det när jag inte kan sätta fingret på det själv, varför jag avskyr sånt här så jävla mycket :0( Hur lätt är det att göra den här ångest/panik/hysteriska/psm:iga gnällfrun lycklig ut i fingertopparna? Om jag var gift med mig hade jag skilt mig *snyft*

Jag har bett honom att helt enkelt bara BLI KLAR! Vi får väl se hur bra det går den här gången...mina förväntningar är under lågvattennivå :0( Men hur vi än vänder och vrider på det så älskar jag honom så makalöst mycket så jag kan gråta. Och jag biter mig i kinden och mår skitdåligt för jag fattar inte hur han står ut en sekund med mig. Jag vågar inte andas en stavelse till för nån gång måste ju hans tålamod ta slut. Om jag var han skulle jag vråla till mig VAD I HELVETE VILL DU ATT JAG SKA GÖRA DÅ?! *deppig*

Såja, upp med hakorna! Ta tag i den där jäkla packningen nu.
Jag har iaf införskaffat en "Gör det själv-bok för dummies". Vår käre vän o toastmaster sa Har du köpt den till A för att han ska läsa hur man ska göra? Han är man, han kommer inte att göra det.
Jag svarade: Nej, jag har köpt den för att JAG ska läsa hur jag ska göra när han inte tycker det är roligt längre ♥
Fina maken ♥ Han är inte klok som älskar mig...