Exakt just nu befinner vi oss i ett enda vaccuum, den där allra sista stunden innan han ska åka igen. Han är just och hämtar sista pizzan, så vi får nåt i magen allihop och jag har någon minut att svälja tårarna. Det är nästan fånigt, jag bara gråter mer och mer för varje gång han åker. Så här var det inte i början. Men det känns som vi inte hinner ses när han är hemma, som att tiden bara rusar förbi och vi turas bara om att kånka på bebis. Jag längtar efter honom så det skriker i mig, tom när han är hemma, inte faan blir det bättre av att han INTE är det...
sen har nån sabla dödsångest satt sig fast i mig sedan han hamnade i diket förra året, jag är så jävla rädd hela tiden. Tänk om han inte kommer hem...tänk om det här är det sista jag ser av honom och jag inte HUNNIT älska honom färdigt (som om det fanns nåt färdigt på det, stön)...jag känner mig helt kvävd. Jag behöver sova på hans arm, bara en natt till...snäääälla...
2 kommentarer:
Usch! :-( Funkar ett sånt här jobb i längden verkligen när man har små barn? Fast det gör det nog. Var på bröllop i oktober och där var fadern till bruden också sjökapten och han hade då varit på sjön bra länge. Nu hade han "i princip" pensionerat sig och tog bara uppdrag som genererade big money! Fast hans barn är förstås vuxna! :-) Kraaaaaam!
Jag vet inte, ber att få återkomma om en 20 år nånting med svar på den frågan *suck* men nu har han iaf åkt och luften gick ur allihop. Var och en pillar med sitt och det är fridfullt på nåt mysko sätt. Så jag dog inte. Inte den här gången heller.
Skicka en kommentar