Det är då jag helst drar täcket över huv'et och låtsas att det inte alls är jobbigt och imorgon när jag vaknar är det full rulle igen, så tiden rasslar på. Bara 3 veckor kvar nu! Det där var en halvsanning, för det är i verkliga livet 3½ vecka, men vi är rörande överens om att halva veckor räknas inte. Så de' så! Dessutom fick han åka så tidigt, så han har varit borta en vecka "redan" och då är det absolut nödvändigt att inbilla hjärnan att det bara är 3 veckor kvar...
Mitt uppe i allt barnstöket och middagskladdet och renoveringsarbetet är jag rätt trött på allt vad sjöman till karl heter.
Men så fort tvättlinan är tömd och diskmaskinen proppad och smulorna uppsopade och små gryn snarkar högljutt i sina sängar och den stora tystnaden lägger sig över gränden (ja, så tyst det kan bli då, med de små timmerstockarna i spjälsäng)...då älskar jag honom så det gör ont i hjärtat.
Och han är så evinnerligt långt borta...inte ens mobilnät som funkar...*depp* Med lite tankeöverföring så ringer han nog hem snart. Nu ska jag kura ner mig i sängen o lyssna på våra bröllopslåtar så att jag somnar tryggt och skönt. Och imorgon är det FullerUllerHullerOmBuller igen :0)
1 kommentar:
Fint med sån stark kärlek!
Skicka en kommentar