Robin cyklar själv till och från skolan, han har tom fått en mobil för att underlätta det hela och han har ALLTID skött sig. Det tar ca 15-20 min att cykla.
Så idag gick klockan, ticktack, minut för minut...shit vad jobbigt det var!
J var här o höll koll på twinsen medan jag gick för att möta honom. Och jag gick o gick och jag gick. Och ingen unge! Hjärtat blev stelare och stelare för vartenda steg. Och hjärnan gick på högvarv! Pendlade mellan oro och ilska, för troligast var förstås att han stannat nånstans.
Under tiden ringde jag som besatt på telefonen men han måste ha den på ljudlöst i skolan, så troligen hade han inte knäppt på ljudet igen, suck. Och gud vad jag hann tänka många saker. *ryser*
Jag var nästan framme vid skolan innan jag hittade ungens cykel utanför hans kompis port.
Just i det ögonblicket var jag en smula religiös kan jag säga och jag trodde jag skulle DÖ innan D öppnade dörren och min lekrosiga underbara förbenade unge skuttade ut med cykelhjälmen under armen. Ojdå, hejsan hoppsan, jag glömde...
NU förstår jag min mamma! På riktigt förstår jag henne! Jag fattar varför hon blev så j*vla arg på mig när jag var liten och inte kom hem i tid.
Jag var så arg! Och så lycklig! Och jag grät! Ungarna trodde jag fått fnatt fullständigt.
Nu har vi pratat igenom det i lugn o ro och imorgon får han en ny chans, och så som jag har bölat hela kvällen så tror jag att det dröjer ett tag innan han gör det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar